Sagor från Kreta | 34

Förra veckan när jag var på Kreta kom jag i samtal med en av mina riktigt goda och gamla bekanta. Självklart vill jag inte lämna över honom med namn eller på annat sätt, men jag tror ändå att det var en sådan konversation som jag ville dela med mig av, för det är så typiskt grekiskt som allt kan bli.

Vi pratade om hur vädret nu var omöjligt att förutse både på Kreta, i Danmark och ja, resten av världen, och det fanns nog en anledning till det. Jag sa till honom att jag antagligen var av den åsikten att vår generation, kanske till och med i synnerhet, har varit väldigt hänsynslösa och rent ut sagt svin i förhållande till att sköta den mark vi alla måste leva på och av. Jag tror att vi själva bär det mesta ansvaret för de klimatförändringar som uppstår på grund av våra ohämmade föroreningar.

Han höll inte helt med om det, men enligt hans uppfattning var det största problemet att det fanns hål i ozonskiktet, och sådana hål måste lappas, sa han. Det är helt som ett tak som inte är tätt – då regnar det in, tänkte han, och helt fel är det förstås inte. Jag försökte lika noga nämna att jag tyckte det var liten skillnad mellan ett hål i taket och ett hål i ozonskiktet, men det kom jag snabbt att ångra. ”Jo då ett hus i ett däck, fan, man kan se sambandet. Blir det hål i däcket läcker luften ut”, sa han mycket lärorikt och sedan kom de andra tunga grekiska argumenten på bordet. 

"Jag har precis sett ett program på tv om hur man täpper till hålet eller hålen i ozonskiktet, och det är helt som att lappa ett slanglöst däck. Man skjuter bara in en speciell boll i hålet som sedan exploderar och sedan sipprar något ut och stänger hålet. Det är inte särskilt svårt och enligt tv:n har det redan gjorts många försök med det. Du behöver en raket som kan skjuta upp i stratosfären och bomma”, sa han med en enorm armrörelse för att visa hur raketen skulle explodera. "Du måste bara använda mer än en raket, för det är förmodligen ett stort hål, precis som ett stort hål i ett däck om du har slagit in en enorm spik i däcket. Det är precis likadant, så fler raketer. Det kan du nog förstå, eller hur'" sa han och hoppades att jag förstod åtminstone lite. "Hör nu här", insisterade han ivrigt. "Många raketer upp samtidigt som hoppar samtidigt. BOOM en smäll med vad jag inte riktigt vet vad det är, och så stängs hålet. Hur svårt kan det vara?.....Jag trodde fortfarande att det inte var så enkelt som han gjorde det till. "Du förstår inte det här alls", sa han. Jag såg den själv på tv och den sändes till och med i repris” (som om det skulle ge det extra betydelse). "Tror du verkligen att det kommer att fungera, vad är det för något som ska behöva skjutas upp genom ozonskiktet och täta vilka hål det än kan bli" försökte jag väldigt noga. "Jag vet ingenting om det. Men det största problemet är att det finns många länder som måste bygga raketer och skjuta upp dem samtidigt, så att de också exploderar samtidigt, och det kan nog vara svårt att komma överens om när det ska vara. Det finns trots allt vissa länder som har sommartid och andra som inte har det och då går det helt fel. Men jag förstod inte sändningen vare sig första gången eller när den återsändes, eftersom den inte var översatt till grekiska. Men vi kan nog inte komma överens om när raketerna ska skickas upp och göra den där enorma BOMMEN uppe i stratosfären ändå, så nu tar vi hellre en Elliniko (grekiskt kaffe), avslutade han och vände och gick medans igen det kom en stor BOM ur munnen och en lika stor armrörelse och ett mer uppgivet och uppgivet "ti na kánoume" (det kan man nog inte göra något åt).