Sagor från Kreta | 51

Den här veckan har jag haft nöjet att ta med inte mindre än 8 damer på en resa och ge dem en inblick i några av de saker som jag själv älskar med Kreta. Några av mina bekanta här nere hade tidigare uttryckt stor oro över hur det skulle gå, medan andra som vi träffat på vår väg har med ett leende i ögonen tilltalat mig som kung och till och med kejsare när jag kom gående. som att 8 damerna.

Jag vet inte om jag hade några egentliga förväntningar på resan och försökte naturligtvis bara ge dem en bra semesterupplevelse här nere, men kände mig inte på något sätt som varken kung eller kejsare.

På lördagsmorgonen kom den första av damerna från Köpenhamn, och eftersom resten av gruppen alla var från Jylland kom jag och Köpenhamnsdamen snabbt överens om att vi måste stå lite tillsammans med vår huvudstads dialekt, som vi båda var, och jag passade genast på att utse henne till reseledarassistent. Vad jobbet innebar fick hon inte reda på förrän lite senare, när hon fick i uppdrag att stå med Elenas Gruppresor-skylt utsträckt och spana efter resten av gruppen. Bra arbetsfördelning tyckte jag, för man får lätt ont i armen av att stå med skylten om det är för lång tid från att de första passagerarna på planet kommer ut ur ankomsthallen tills alla har fått sitt bagage och gruppen är samlad , och hon verkade mycket redo att anta den utmaningen. Kalla mig självisk, men ärligt talat var det lika mycket hennes egen idé, och det var nu väldigt roligt att se henne stå i en fladdrande sommarklänning som en bättre reseledare med de mycket yngre guiderna från Spies, Ving, TUI, Apollo eller vad de nu heter, som också kisade avundsjukt åt hennes professionella hantering av välkomstskylten.

”Gå ut genom dörren och sedan 400 meter till höger, där står min kollega och hälsar dig välkommen och visar dig vilken buss du tar. Ha en trevlig semester” sa den mycket unga guiden från ett av de andra reseföretagen på bruten danska/svenska till de flera hundra skandinaviska gäster hon var tvungen att välkomna, och det var inte många som förstod vad hon sa. Tidigare på dagen, när jag själv skulle hämta vår gäst från Köpenhamn, hade jag stått och pratat med henne och försökt förvirra henne lite (busig som jag är) genom att säga att det inte var 400 meter, och det var verkligen spelade någon roll vilken utgångsdörr som användes, och att vår lilla buss också stod till vänster om utgången. Jag har lyckats förvirra en av de unga guiderna förut, så att de plötsligt skickar sina gäster åt fel håll, och då måste jag skynda mig och kliva in, så att hennes hundratals gäster inte plötsligt står bredvid våra 9-personer. buss och slåss om en plats. Men det gick helt fel för denna unga guide, när ett ungt par dök upp och varken visste vilket hotell de skulle bo på eller hade bokat transfer utan fick ta en taxi istället. Det är verkligen inte lätt att behöva ta en taxi till ett hotell man inte har en aning om var det är och inte ens vet namnet på. Men de fick precis samma besked och fick sedan först traska de 400 metrarna (eller hur mycket det än är) ner till de stora transferbussarna, för att få besked om var de skulle inkvarteras, och sedan traska samma sträcka tillbaka, när Taxi hålls precis utanför ankomsthallen. När den mycket unga, annars väldigt livliga, leende och söta guiden hörde vad jag faktiskt höll på med, sa hon att det var just sådana resor som hon skulle vilja vara guide på. "Det är så fint" sa hon: "och då kan du bara säga vad som helst till dem (dvs gästerna), för de vet inte om det du säger är rätt eller fel ändå". Okej, hennes chanser att bli reseledare hos Elena verkar ha försvunnit i ett svep. 

Nåväl, den sista av damerna i gruppen kom ut leende och min nyutnämnda reseledarassistent välkomnade dem alla vänligt. De blev ganska förvånade över att det inte var jag som tackade ja, men de kom snabbt över det och alla tyckte att det var lite festligt att det var någon från gruppen som tackade ja. Veckan med "Ladies Tour" och de mogna damerna har gått helt fantastiskt, men utan att säga för mycket kan jag erkänna att det ibland har krävt hennes man att klara 8 kvinnor, eftersom av någon anledning (som jag inte förstår) ) gå åt varsitt håll så fort de går av bussen, går vilse i klostret, så jag måste gå igenom hela resan igen, bara för att få reda på att de alla står utanför och väntar på mig i alla fall, går vilse i mitt i Chania stad, så jag måste gå ut och titta, trots att damerna själva hade skickat ut reläer i förväg för att samla trupperna, och de har pratat häpnadsväckande om allt möjligt på en gång, så det har varit ibland svårt att skriva in ett ord. Men när de blivit mätta på upplevelser, och vi vänder på minibussen och kör hem, kan de sitta stilla och inte säga ett ord. Precis tills det står ett väldukat bord med några vinglas och maten kommer in. Sedan är det i full gång igen och de mest använda orden är "Uhmm, uhmm hur smakar det, du ger mig inget annat :-) - Ja, det är helt sant vad männen säger om damerna här nere liksom så många andra ställen – att man inte ska försöka förstå kvinnor alls, utan bara acceptera att det lyckligtvis är skillnad.

Ja, damerna på Ladies Tour, det har verkligen varit ett nöje att ha er med och jag ser också fram emot att se er här nere igen en annan bra tid.

Och för er som inte själv varit med på "Damresan" så behöver jag bara återhämta mig i ett halvår eller mer och då är det inte uteslutet att vi gör en damresa till Kreta igen .

Ha en riktigt trevlig helg    

1. Bilden till denna lilla berättelse togs i ett lyckligt ögonblick, när alla damerna hade samlats själva och njutit av ett glas vin tillsammans, innan de fick gå ut på egen hand och säga: "Uhmm - Uhmm, vad gott det smakar .