Sagor från Kreta | 43

När jag skriver de här inläggen på min blogg vecka efter vecka tänker jag ofta på vems skull jag egentligen sitter och skriver. Jag vet att jag har så många historier och upplevelser, men hur intressanta de egentligen är. Jag menar, för min egen del är det bara en del av mig själv, och inget jag tänker djupt på till vardags, så det kanske bara är ett uttalat ego. Men mellan alla dessa tankar tenderar jag att sluta tänka på något som jag annars hade glömt, och då får jag lust att skriva ner det. Det har så småningom blivit en slags terapi för mig. Men det var faktiskt inte alls min idé att starta den här bloggen. Det var min son Victor som vid ett tillfälle frågade om jag inte ville ha ett eget litet utrymme här på vår hemsida, där jag kunde skriva ocensurerat vad jag ville, utan någon tanke på att det skulle vara något till salu. Jag fick strikta instruktioner att jag inte fick kommersialisera det och att det inte skulle handla om något som hade med Elena att göra alls. Jag gillade ärligt talat inte hans idé särskilt mycket, även om jag tycker väldigt mycket om att skriva, men jag kunde inte se vilken glädje andra borde få av att läsa dessa berättelser. Men som de flesta föräldrar säkert gör då och då så gav jag upp och gick med på att skriva lite, bara för att testa. Det har jag gjort i ett år nu och det kanske är därför tankarna dyker upp, om det är för min egen skull, för min sons skull och om det överhuvudtaget finns någon som är intresserad av mina berättelser. Så för sista gången här har mina tankar gått på att lägga ner bloggen och stoppa mitt oändliga skrivande om Kreta, grekisk kultur, resor och vad jag har hittat på.

I likhet med mitt allra första inlägg så sitter jag just nu vid datorn medan regnet öser ner utanför. Tur att jag precis lyckades klippa klart de vissna rosorna från de många rosenbuskarna vi har stående ute i trädgården. Det har nästan också tagit större delen av dagen. Nej, jag tror jag fortsätter skriva, för nu måste du lyssna här. Nyligen gick jag och min fru på en sommarfest på hennes jobb och jag tror att det var det som hände som gjorde skillnaden. Jag kände inte så många av de närvarande, och satt liksom själv, när plötsligt en kollega till min fru kom fram till mig och sa att hon var en ivrig läsare av min blogg och såg fram emot varje vecka fram till fredag, så det var en ny berättelse. Tja, det är precis vad det handlar om. Om du kan glädja andra genom att skriva om något du tänker på, då vore det galet att sluta skriva. Det måste finnas lite Philotimo i mig, för jag vill hellre glädja andra. Nu när jag sitter och tittar igenom mina tidigare inlägg och ser hur många som läser dem kan jag se att det tydligen är en regelbunden skara som följer bloggen och det gör mig så klart glad i den utsträckningen. Så glad att jag helt glömmer bort mullet på taket och fönstret. Å andra sidan gör det mig också lite generad, för jag kan också se att det finns personer bland er läsare som har kommenterat och frågat om olika saker utan att jag har svarat. Min bästa, enda och förmodligen värsta ursäkt är att jag inte hade en aning om att du kunde göra sånt här. Men vi blir alla klokare med åldern (eller gör vi det?). Jag antar att visdom inte har någon direkt korrelation med ålder till skillnad från erfarenhet, och det är något helt annat. Med ett dopbrev daterat 1955 är man gammal nog att ha lite erfarenhet, men jag tror inte att jag blivit särskilt klokare av den anledningen. Det ligger faktiskt också i att ha lite Philotimo i dig, för med erfarenhet, oavsett om det är en bra i sitt slag eller en dålig för den delen, kan du luta dig mot något du redan har provat och utvärdera och agera utifrån det som , och det är vettigt. För som kretensarna skulle säga: "Det krävs ingen smarthet för att ta reda på hur långt man kan gå med en åsna, men med erfarenhet vet du."

Ha en bra dag där ute och njut av det härliga sommarvädret som äntligen har anlänt till Danmark och stött bort regnet.

Ses om en vecka :-)