Sagor från Kreta | 76

Solen skiner, fåglarna kvittrar och temperaturen kryper gradvis upp till något som så smått börjar påminna om att våren är på väg. De många vårbuden har redan blommat i trädgården så länge att jag själv har varit orolig för om det skulle bli nattfrost och ta livet av de unga vårblommorna.

Min oro i detta avseende är nog helt obefogad nu (åtminstone tycker jag det), men å andra sidan har den ersatts av en helt annan och mycket större form av otrygghet kring coronaviruset som plötsligt fört stora delar av världen till stillastående. Det är inte så att bara enskilda delar av vår normala vardag har lagts ner, utan i princip hela samhället. Företag som vi annars tyckte var väldigt stabila och ekonomiskt starka måste skicka hem sina anställda i massor. Vissa får lön medan de skickas hem, andra får stå för en del av kostnaderna själva. Sjukvården kämpar varje dag, till och med varje timme, för att hänga med i det ökande antalet smittade, med vetskapen om att det förmodligen bara kommer att bli värre och värre i framtiden. Med osäkerheten följer en osäkerhet som vi inte alls är vana vid. Däremot är vi vana vid att kunna gå upp varje morgon till ett välfungerande samhälle där vi inte behöver ha större bekymmer, en buss eller ett tåg som går i tid och vi kan ta oss fram och tillbaka till vår arbetsplats obehindrat, gå på besök och träffa familj och vänner i en vänlig atmosfär, och vi är inte på något sätt rädda för att stå lite tätt på bussen eller tåget, utan kommer lätt att klaga på att det inte finns tillräckligt med säten. Vi är vana vid att kunna gå ut på restaurang och äta en god middag om vi vill, vi är vana vid att kunna boka flygbiljett och resa vart vi vill, om vi annars har pengar till det, och vi är van att ta all välfärd vi byggt upp som en självklarhet. Vi är också vana vid att ha ett sjukhussystem som fungerar utan större utmaningar och vi inom sjukhussektorn kan reparera nästan vad som helst. Vi kan genmanipulera och klona så att vi gör oss till mästare över livet och på konstgjord väg kan förlänga det. Vi kan skicka människor ut i rymden till andra planeter och föra dem tillbaka hem på ett säkert sätt ... det finns inga gränser för vad vi kan göra.  Vi blir smartare och smartare, kan mer och mer och det är kanske det mest skrämmande. Det blir lätt en sovkudde som får oss att tro att vi som människor kan göra allt, när vi i huvudsak inte kan göra något.

Om vi ​​kunde göra allt skulle vi också kunna övervinna döden. Ja – lyckligtvis kan vi i vissa fall återuppliva personer som får hjärtstopp om vi agerar tillräckligt snabbt, precis som vi framgångsrikt kan "återuppliva" det lilla olivträdet om det bara har en enda liten grön gren kvar, genom att ge det något som grundläggande som vatten. Men när det väl är helt uttorkat kan vi göra vad som helst utan att något hjälper, för då är trädet dött och går inte att rädda.

Jag är kanske lite atypisk, men som de allra flesta greker har jag också inställningen att även om du känner att du har stora bekymmer i din vardag så är de allra flesta bekymmer relaterade till de värderingar och förväntningar vi bygger upp upp oss själva. Det finns bara anledning att verkligen oroa sig den dag då solen inte längre går upp, fåglarna inte längre kvittrar, vårblommorna stannar i jorden och inte längre förkunnar att våren och sommaren är på väg. Den dagen finns det verkligen anledning att oroa sig, men då är det nog för sent ändå.

Kärnan i detta är att om istället för att oroa oss så mycket för det vi ändå inte kan göra något åt, och istället använda vår energi för att manövrera så säkert som vi kan nu, genom det vi kallar livet, så kan vi använda vår oro. gen att oroa sig för varandra.

Och budskapet i den här lilla fredagsberättelsen (som jag faktiskt också fick inspiration till på Kreta) är att om vi alla gör så bra för varandra som vi kan så finns det inga kvar att göra dåliga saker.

Så låt oss i dessa coronatider göra så gott vi kan för varandra, visa den hänsyn vi borde, hjälpa varandra efter bästa förmåga och istället för att fråga vad du kan göra för mig, fråga vad jag kan göra för dig. Då tror jag att vi tar oss igenom krisen och återigen kan vi oroa oss för om de unga vårblommorna nu klarar en nattfrost till, eller vad det nu kan vara.

Håll ihop genom att hålla avstånd – då blir det nog dags för en kram igen.